EUROPA: Om Norge, Finland och EU

«Finland blev medlem av EU från början av 1995, medan Norge beslöt att stanna utanför. Samhällsstrukturen i de båda länderna var i många avseenden likartad då, och argumenten för och emot var också i stort sett desamma. Med 12 år som tidsperspektiv kan man fråga: Har olikheterna ökat mellan de två länderna pga. olika relationer till EU?», skriver Ole Norrback, Finlands ambassadør til Hellas og medlem av Civitas fagråd. Artikkelen er skrevet for Civitas nyhetsbrev.


 


 


 


Om Norge, Finland och EU


 


Finland blev medlem av EU från början av 1995, medan Norge beslöt att stanna utanför. Samhällsstrukturen i de båda länderna var i många avseenden likartad då, och argumenten för och emot var också i stort sett desamma. Med 12 år som tidsperspektiv kan man fråga: Har olikheterna ökat mellan de två länderna pga. olika relationer till EU? Svaret är ett rätt entydigt nej. På de flesta av samhällslivets områden går utvecklingen åt samma håll. Takten i förändringarna är dock inte densamma i båda länderna. I de fall då de substantiella skillnaderna har ökat, har andra faktorer spelat in.


 


Huvudargumenten emot medlemskapet både i Norge och i Finland var:



  1. Jordbruket klarar sig inte

  2. Regionerna utarmas

  3. Besluten flyttas till Bryssel.

Hur är då utvecklingen i de två länderna på de här  nämnda områdena?


 


 


Jordbruket


Jordbruket har genomgått en betydande strukturomvandling under tidsperioden i de båda länderna. Ett mått på förändringarna är hur antalet jordbruk har förändrats. Minskningen har varit stor i båda länderna.Enligt norska Statistisk sentralbyrå hade Norge 83.220 jordbruk år 1995, år 2005 var de 53.000, en  minskning på 30.220. Enligt samma källa hade Finland 100.950 jordbruk år 1995, år 2005 var de 70.620, en minskning på 30.330. I absoluta tal var minskningen nästan lika stor, men Norge, som är utanför EU, har dock procentuellt den klart större minskningen, 36.3% medan minskningen i Finland är 30%.


 


Jordbruket i våra länder kan inte klara av en öppen marknad utan subventioner. Inom EU är dock prisbildningen på livsmedel fri, och stödet till lantbruket betalas som arealstöd, miljöstöd och på många andra sätt. Livsmedelspriserna i Finland sjönk med ca 14% vid anslutningen, men är fortfarande högre än genomsnittet i EU, mest pga. långa avstånd och en realtivt begränsad marknad. Jämfört med Norge, med ett annorlunda system för subventionerna till lantbruket, är maten ändå billig också i Finland. EU-priserna attraherar också norrmän, vilket syns i den livliga gränshandeln, i synnerhet i Sverige och Danmark, men också i Finland.


 


Den finländska livsmedelsindustrin hade verkat på en skyddad marknad fram till 1995 och var ängslig för den fria konkurrensen EU-medlemskapet medförde. Det är ingen överdrift att påstå att den har klarat sig mycket väl och expanderar nu i andra EU-länder, i synnerhet i Baltikum, men också i Sverige. Importbegränsningarna och sektorvis dominerande företag verkar höjande på priserna i Norge.


 


I förhandlingarna i Världshandelsorganisationen WTO har de stora producenterna av livsmedel Argentina, Australien och andra krävt att tullar och subventioner avskaffas helt för livsmedlens del.  Ett sådant beslut skulle vara ödesdigert för produktion av livsmedel i många EU-länder, och också i Norge. Det kan kanske ses som ödets ironi att EU är Norges starka bundsförvant i strävandena att hålla kvar subventionerna till lantbruket, både i EU och i Norge.


 


 


Regionerna


Urbaniseringen är idag en global företeelse som också berör våra länder. På basen av siffror från norska Statistisk sentralbyrå ökade Norges befolkningen i tätorterna (tätbygd strök) med  256.418 från år 1995 till år 2005. Under samma period minskade befolkningen i glesbygden (spredtbygd strök) med 100.369. Enligt de siffror jag fått som rör Finland ökade tätortsbefolkningen med 228.000 och glesbygdsbefolkningen minskade med 90.200.


 


Jag har också gjort en jämförelse mellan andelen bosatta i tätort(tettbygd strök) och glesbygd(sprettbygd strök) I Norge bodde 73.7% i tätort år 1995 medan andelen hade ökat till 77,3% till år 2005. Motsvarande siffror för Finland är  81,1% år 1995 och 83,2% år 2005. I Finland har faktiskt tätortsbefolkningens andel gåt tillbaka med 0,2% mellan åren 2003 och 2005.


 


Till och med i absoluta tal tycks urbaniseringen ske snabbare i Norge än i Finland. Procentuellt sett syns skillnaden ännu mera, eftersom Finlands befolkning är större. Också EU-anhängarna trodde att urbaniseringen skulle ske snabbare i ett EU-land, men så har inte skett. Tvärtom har urbaniseringen varit snabbare i Norge utanför EU.


 


Finland får tillbaka större delen av den årliga avgiften till EU i form av regionala stöd och stöd till lantbruket. Effekten av de nationella stöden och EU-stöden är i stort sett densamma var de än ges. För båda stödformerna gäller dock frågan om alla regionala projekt verkligen ger utelning, som står i rimlig proportion till satsningarna. Alltför många projekt tycks inte ge bestående resultat, också om en bättre kontroll förbättrar resultaten Urbaniseringen tycks dessutom också i hög grad bero på attityderna i samhället och i synnerhet bland de unga. Tätorter attraherar unga mer än glesbygden i båda länderna..


 


 


Beslutanderätten


EU-samarbetet skiljer sig från bl.a. det nordiska samarbetet i den meningen att EU-besluten binder medlemsländerna. Det betyder naturligtvis att medlemsländerna har avstått en del av beslutanderätten till de gemensamma organien i EU. Det betyder emellertid inte att EU-besluten fattas utan nationell och demokratisk kontroll. Också om besluten bereds av kommissionen, så är det ministerrådet, till en växande del också EU-parlamentet, som godkänner dem. Beredningen i EU-organen följs alltid mycket nogrant av tjänstemän från EU-länderna.


 


Inför varje ministerrådsmöte i EU besluter regeringens EU-utskott i Finland kollektivt om alla de åsikter den behöriga ministern kommer att framföra på rministerrådets möte. Därefter informeras riksdagens stora utskott före varje ministerrådsmöte om ärendena på agendan och om åsikter Finlands företrädare framför. I princip kunde riksdagen uttala misstroende mot en ministers eller hela regeringens agerande i en skild fråga som behadlas i EU. EU-politiken har dock i mycket begränsad utsträckning delat partierna. När de nationella intressena formulerats har enigheten oftast varit stor, mycket ofta total. Det är också ett tecken på att EU ändå oftast behandlar ärenden som bedöms vara viktiga för medlemsländerna, också om berättigad kritik framförs, särskilt när EU-besluten berör detaljer som man kunde besluta om på nationell nivå.


 


De europeiska länderna utanför EU implementerar de allra flesta EU-besluten i sin egen lagstiftning. Ofta har Norge hört till de snabbaste när det gäller implementeringen. Norge har dessutom kommit med i EU-samarbetet via speciallösningar. Som Efta-land är Norge med på den gemensamma marknaden och Norge är också med bl.a  i Schengensamarbetet. Den norska regeringens program för EÖS-saker kunde lika gärna vara ett program för ett medlemsland som Finland. Utanförskapet betyder i alla fall att Norge inte deltar i besluten som man ändå nästan alltid implementerar i norska regelverk. Också om små länders inflytande i EU ibland är mindre än de storas, så säger det sig självt att ett medlemsland har mera inflytande på besluten än ett som står utanför. Då EU-besluten implementeras i nästan samma omfattning i båden Norge och Finland kan man säga att Norge har förlorat mera makt till Bryssel än Finland som gick med i EU.


 


Sammanfattningsvis kan sägas att inget av de här nämnda argumenten emot ett medlemskap i EU var hållbart. Hur har då argumenten för ett medlemskap hållit och vilka var de synligaste argumenten anhängarna framförde?


 


Huvudargumenten för medlemskap var:


 



  1. Den fria handeln på den gemensamma  marknaden håller priserna nere och ökar exporten

  2. Det utökade samarbetet skapar stabilitet och bidrar till fred i Europa

  3. Allt flera frågor kräver internationellt samarbete.

 


Den gemensamma marknaden


Via sitt EES-avtal agerar norska företag på den gemensamm marknaden enligt samma regler som medlemsländernas företag med undantag av livsmedelsföretagen. Den särbehandlingen beror på att Norge har egna stödsystem för fiske och jordbruk. Den gemensamma  marknaden har faktiskt större betydelse för Norge än för Finland. Av Norges utrikeshandel har som regel kring 70% skett på den gemensamma marknaden medan motsvarande procenttal för Finland har  varit under 60. Skillnaden beror dels på att Finlands handel på i synnerhet Asien är större och på att Norge exporterar olja och gas till den gemensamma marknadens länder.


 


 Konkurrensen har bidragit till att hålla priserna nere, vilket gagnar oss som konsumenter. Att inflationen varierar mellan EU-länderna beror på ländernas finanspolitik och löneavtalen. Alla länder har inte heller insett att den gemensamma valutan ökar kraven på disciplin ytterligare, och här är faktiskt några stora länder de största syndarna.


 


När handelshindren försvinnar konkurrerar företagen först och främst med hjälp av priser och kvalitet. Vi kan vara nöjda över att företagen både i Norge och i Finland har klarat sig väl i den växande internationella konkurrensen, både på och utanför den gemensamma marknaden.


 


 


Fred och stabilitet i Europa


Det kan knappast råda delade meningar ens bland motståndarna om EU:s betydelse för freden och stabiliteten i vår del av världen. Att konflikterna t.ex. på Balkan inte kunde förhindras beror ju inte på att EU finns, utan på att EU är för svagt. Nationell självhävdelse, i värsta fall i kombination med stark religiös bindning, är fortfarande de största hoten mot freden och det största hindret för stabila grannrelationer i vår värld. Det är ju ändå otänkbart att EU:s – eller Natos för den delen – medlemsländer skulle starta militära konflikter mot varandra.


 


EU är ju ingen problemfri organisation. Tyvärr får t.ex. kortsiktiga nationella intressen alltför ofta överskugga långsiktiga gemensamma intressen också inom EU. Vi kan se det på många områden, t.ex inom miljö- och energipolitiken och inom ekonomin. Det är också beklagligt att stora länder får förlåtelse för större synder, som Frankrike, som misskött sin ekonomi i åratal, och nu fick undantag från de gemensamt godkända eknomiska .kriterierna.


 


Trots sina brister är EU ändå den stabiliserande faktorn i Europa. Dessutom bidrar EU i växande utsträckning till freden och stabiliteten också utanför Europa


 


 


Internationellt samarbete behövs på allt fler områden.


EU är naturligtvis i första hand ett viktigt instrument för det europeiska samarbetet. EU får dessutom en allt viktigare roll i det globala samarbetet, både när det gäller att ge spridning åt gemensamma på demokrati och mänskliga rättigheter baserade värderingar, och när det gäller att bevaka såväl nationella som gemensamma europeiska intressen. EU är mer och mer medlemsländernas instrument i globaliseringen.


 


Stora frågor på allt flera områden måste numera lösas i internationellt samarbete. Miljöproblemen kommer över gränserna utan pass och visa, internationell handel behöver internationella regler, nöden i världen kan minska snabbare med mera internationellt samarbete.


 


De globala miljöproblemen kan lösas bara i ett globalt samarbete. De arktiska miljöerna skyddas bäst om de berörda länderna samarbetar. En mera rättvis fördelning av den globala ekonomin är det säkraste sättet att motarbeta fattigdom och nöd.


 


Det sägs att det är marknadskrafterna som med hjälp av den moderna teknologin styr globaliseringen. Rätt långt är det säkert sant. Det finns ändå en kraft, som kan styra marknadskrafterna internationellt; den politiska. Fri handel är inte frihet från regler för handel, det är anarki. När klara regler saknas vinner de hänsynslösa på de hederligas och de svagas bekostnad. Politiker, som säger sig motarbeta de globala marknadskrafterna och samtidigt motsätter sig mera internationellt politiskt samarbete i t.ex EU eller i WTO, kan åtminstone inte beskyllas för  överkonsekvens. Ju mindre politikerna samarbetar när det gäller att skapa regler för global handel och ekonomi, för miljöskydd och för mänskliga rättigheter, dess större frihet får de osunda krafterna, både på marknaden och utanför. På många områden behöver vi faktiskt färre nationella regler men mera och tydligare internationella regler, som sedan tillämpas nationellt.


 


Våra valda rikspolitiker borde börja inse att utvecklingen i alla valkretsar i hela världen är allt mera beroende av den internationella utvecklingen. Vi behöver starkare internationella organisationer som FN, WHO, WTO och EU, inte svagare, som instrument i arbetet för en rättvisare och fredligare värld. Personligen tror jag att det alltid är bättre att vara med i organisationer vilkas beslut berör oss än att stå utanför.  


 


 

Støtt Civita

Civita er en liberal tankesmie som gjennom sitt arbeid skal bidra til økt forståelse og oppslutning om de verdiene som ligger til grunn for en fri økonomi, det sivile samfunn og styrket personlig ansvar. Civita er en ideell virksomhet. Vårt arbeid består av debattmøter, seminarer, publikasjoner, skolering og viktige innspill i samfunnsdebatten. Dette er gjort mulig ved hjelp av støtte fra private.

Ditt bidrag vil bidra til at Civita kan fortsette det viktige arbeidet med å formidle kunnskap og ideer som utvider rommet for politisk debatt.

GI DITT BIDRAG HER »