Ideer

Borgerlighetens diskrete skam

Publisert: 3. mai 2007

Venstresiden tviler aldri på at man kjemper på det godes side. Blant borgerlige er det som regel annerledes. Fornuftig, rasjonelt og praktisk ja, men er de borgerlige politiske løsningene rettferdige, spør PJ Anders Linder, politisk redaktør i Svenska Dagbladet og medlem av Civitas fagråd.

Borgerlighetens diskreta skam. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan statsvetaren Carl-Johan Westholm myntade uttrycket, men fenomenet det beskriver lever kvar. Inte lika påtagligt som under ”det långa 70-talet” av tros- och segerviss radikalism, som Claes Arvidsson har beskrivit i boken Ett annat land (1999). Men det finns fortfarande mycket mer av ängslighet, dåligt självförtroende och suddig självbild hos dem som har borgerliga värderingar än hos dem som står till vänster.

Inom vänstern plågas man inte av tvivel om att man står för det goda. I borgerligheten är det oftast annorlunda. Låt gå för att det är förnuftigt, verklighetsförankrat och praktisk att föreslå borgerliga lösningar. Men när det gäller rättvisan känner sig många mindre säkra. Har borgerligheten ändå inte befunnit sig på fel sida av historien? Har inte socialdemokratin stått för det progressiva och framtidsinriktade, medan de borgerliga har kämpat för sin ställning och sina privilegier? Är inte de eviga valnederlagen ett bevis för att de borgerliga har haft folket emot sig?

Vi har rätt nu, men vi hade fel då. Vi accepterar den samhällsmodell som socialdemokraterna har skapat, och det var dumt av oss att spjärna emot. Men nu är det faktiskt dags att sätta stopp; den här gången menar vi vad vi säger. Hit men inte längre. Så kan man summera en sorgligt typisk, borgerlig attityd.

Den gör att borgerligheten fortfarande uppträder i det offentliga samtalet, och går till val, med en övertygelse som är mindre självklar och oblandad än socialdemokraternas. Det märks i värderingsdebatt, kulturdebatt och framför allt i historiesynen. Det finns ingen riktig stolthet hos borgerliga debattörer och politiker över vad människor från de egna idé- och kulturkretsarna har uträttat – alldeles för lite trygghet i känslan av vad den politiska borgerligheten och dess väljare har betytt för skapandet av det moderna Sverige.

Bilden är stark av 1900-talet som socialdemokratins århundrade. Men är den riktig? Man kan knappast förneka att socialdemokraterna har dominerat i politiken. Partiet har bildat regering och innehaft statsministerposten 1932–1976, 1982–1991 och 1994–2006 utöver ett antal kortare perioder på 1920-talet. (Sommaren 1936 tog man några månaders paus.) Under de 75 åren sedan 1932 har det varit socialdemokratisk-ledd regering i 65.

Även den opinionsbildande kraften har varit stor: liberaler och konservativa har ofta spelat på socialdemokraternas planhalva. Trots att de borgerliga partierna gick bra bland väljarna på 1970-talet, och äntligen fick chans att bilda regering, fortsatte politiken att dra åt vänster i sak. Men av detta kan man inte dra slutsatsen att svenska folket mer eller mindre mangrant har velat ha socialdemokrati och inget annat – och än mindre kan man dra slutsatsen att det är socialdemokraterna och arbetarrörelsen som ensamma byggt landet.

Valresultaten sedan det demokratiska genombrottet tecknar en annan och mycket mer sammansatt bild av folkopinionen än den fullständiga socialdemokratiska dominans som så många försök till historieskrivning annars låter antyda. Ibland låter det som om Moder Svea sedan urminnes tider hade varit havande med folkhemmet, och bara gick och väntade på att Per Albin Hanssons skulle säga det förlösande ordet. Men det långa maktinnehavet för socialdemokratin var ingen historisk nödvändighet.

Det första svenska riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt, ägde rum 1921. Svenska folket utnyttjade sin nya medborgerliga rättighet till att ge de borgerliga politikerna en stadig majoritet i den direktvalda andra kammaren.

Första gången såväl män som kvinnor, ur alla samhällsklasser, fick säga sin mening, fick de borgerliga 56 procent av rösterna och socialdemokraterna 39,4 procent. På motsvarande sätt fortsatte det genom 1920-talet och det tidiga 1930-talet. Borgerligheten hade ett tydligt försprång, och socialdemokraterna höll sig kring 40 procent. Inte förrän 1936 blev de socialdemokratiska rösterna fler än de borgerliga, efter att borgerligheten hade visat sig stå handfallen och idélös inför den stora krisen i ekonomin och på arbetsmarknaden. Utan Kreugerkraschen 1932 är det mycket möjligt att de liberala 1920-talsstämningarna hade kunnat fördjupas och förnyas och bli mycket mer av ett fullskaligt alternativ till den kollektivistiska folkhemstanken.

Under krigsåren kom socialdemokraterna att symbolisera ansvarstagandet och den nationella samlingen. De vann ökat stöd, men det förändrades redan till 1948. Socialdemokraterna gick till val på att fortsätta och fördjupa krigsårens planstyrda regleringsekonomi, men duktigt påhejad av näringslivet valde borgerligheten att ta principstrid – och vann debatten. De borgerliga blev större än socialdemokraterna, men Tage Erlander kunde ändå sitta kvar. Och så där höll det på genom 1950-talet. Den samlade borgerligheten fick upprepade gånger starkare väljarstöd än socialdemokratin, men socialdemokraterna kunde behålla kontrollen tack vare ett blocköverskridande samarbete med centerpartiet och släpande majoriteter i första kammaren.

Mot slutet av 1950-talet kom det till kraftig ideologisk kraftmätning igen. Det handlade om tjänstepensionsfrågan. Det blev folkomröstning där socialdemokraterna ville ha obligatorium; högern och folkpartiet och näringslivet ville ha kollektivavtalsbaserade lösningar; och centern (vars väljare hade låga löneinkomster) ville ha en frivilliglinje. Resultatet av folkomröstningen blev oklart – även om de borgerligas linje 2 och linje 3 samlade fler röster ihop än vänsterns linje 1 – och frågan avgjordes först efter en omröstning i riksdagen, där vänsterlinjen vann på grund av ett borgerligt avhopp.

Den allmänna tjänstepensionen (ATP) blev ganska snabbt ”juvelen i kronan” i den välfärdsstat som ”alla” stödde under 1960-talet. Men bara några år tidigare, i 1957, var Sverige ett land där en majoritet av väljarna sade nej till den generella välfärdslinjen med obligatorisk tjänstepension för alla löntagare. Trettio år efter att Per Albin Hansson börjat tala om folkhemmet fanns fortfarande starka, alternativa, borgerliga idéer hos människorna.

Sedan gick det dåligt för de borgerliga under 1960-talets år med rekordtillväxt. Men, efter excesserna i 1968 och de vettlösa idéerna om kollektiva löntagarfonder, började det gå trögare för den partipolitiska vänstern. Under perioden 1970–1982 var de borgerliga större. Sedan har det växlat. I 18 av de 26 riksdagsvalen, under perioden 1921–2006, har de borgerliga fått större stöd än socialdemokraterna. I det senaste valet fick socialdemokraterna nöja sig med 35 procent av rösterna.

Vilken är poängen? Socialdemokraterna har väl ändå kontrollerat regeringsmakten? Ja, otvivelaktigt. Men ändå är schablonbilden fel. Det är ingen naturlag att alla svenskar är socialdemokrater. Bara vid två tillfällen – 1940 och 1968 – har partiet fått en absolut majoritet av de avgivna rösterna. Utan kommunisternas uppbackning, och utan de borgerligas valhänthet och inbördes gräl och konflikter, hade den parlamentariska dominansen för socialdemokraterna inte alls blivit lika massiv.

Man kan invända att varken 1930-talets eller 1950-talets konservativa, liberaler och centerpartister var lika samstämda och allierade som dagens borgerliga aktiva. Vid flera tillfällen tyckte sig ett av partierna ha mer gemensamt med socialdemokratin än med de andra borgerliga.

Men faktum kvarstår. Partierna som utgår från individer och familjer, som stöder företagsamhet och enskild äganderätt, och som känner misstänksamhet inför facklig makt och storskaliga lösningar uppifrån, har för det mesta haft större folkligt stöd än den kollektivistiska socialdemokratin. Under 1900-talet har svensk

arna i högre grad varit borgerliga än socialdemokratiska. Hur ofta har man fått läsa om detta faktum i historieböckerna?

Häromåret var det högsta mode inom feministisk debatt att tala om ”osynliggörande” som en teknik som de som har makten använder för att förringa sina kritiker och behålla kontrollen. Om det finns något flagrant exempel på osynliggörande så är det hur borgerligheten har skrivits ut ur 1900-talets historia. Och då gäller det inte bara politiken utan också i vidare social och kulturell mening.

Den historieskrivning som elever möter i skolan, studenter vid universiteten och allmänheten i medier, och som outtalade självklarheter i den politiska debatten, går ut på att vägen från mörker till ljus har gått via välfärdsstatens uppbyggnad och allt starkare positioner för fackföreningsrörelsen.

För det mesta letar man förgäves efter analysen av det näringsliv som har gjort finansieringen av välfärden möjlig, och ännu mer osynliga är berättelserna om den stora borgerliga valmanskårens alla individuella bidrag till välfärd och samhällsliv. Var kan man läsa om böndernas, fabrikörernas, tjänstemännens, doktorernas, ingenjörernas, arbetarliberalernas, pastorernas, lektorernas och ämbetsmännens bidrag till den svenska välfärden och livskvaliteten? Kan det finnas någon svensk samhällskraft som har beskrivits på ett snålare sätt?

I skönlitteraturen, och ännu tydligare i den litteraturhistoriska diskussionen, är borgerligheten hopplöst marginaliserad. Det förekommer förstås borgerliga miljöer, men de förblir oftast bakgrund. Människorna brottas med livsproblem, men de gör det sällan eller aldrig just i sin egenskap av att höra hemma i borgerliga sammanhang. I en av de fåtaliga essäerna om borgerlig litteratur från senare år (Smedjan.com, 1998), konstaterar Uppsalaforskaren Johan Svedjedal att ”det är slående hur liten roll personernas klasspositioner spelar för deras självförståelse”. Borgerlighet är mindre en egenskap än frånvaron av en egenskap. Härmed inte sagt att svensk skönlitteratur hyllar folkhemmet, snarare tvärtom, men kritiken handlar då för det mesta om att välfärdsstaten inte har blivit tillräckligt radikal, omvälvande och befriande.

Vänstern tar gärna åt sig äran för välfärden. Men hur skulle det ha gått med alla välfärdsstatens program om det inte hade funnits stryktåliga företagare, forskare, konstruktörer, säljare och anställda företagsledare som tagit initiativ och risk, skapat utveckling, jobb och resurser och betalat skatt? Som levt borgerliga liv, förkroppsligat borgerliga vardagsvärderingar – och röstat borgerligt? I skolböckerna negligeras de, inom den högre utbildningen likaså. I rapporten Den felande länken (2002), skriver Dagens Nyheters förre politiska chefredaktör, Anders Johnson, om bilden av entreprenörerna i gymnasiets läroböcker. Den visar sig vara oinitierad, slumpmässig och torftig.

Om jag har missat en omfattande vetenskaplig litteratur om borgerlighetens bidrag till samhällsbygget, så tar jag tacksamt emot information om den. Jag skulle onekligen bli hemskt förvånad. Tyvärr vågar jag påstå att det är allt annat än en slump att Arbetarrörelsens arkiv har mångfalt större resurser än Centrum för Näringslivshistoria – och att det fortsätter att vara så även efter den borgerliga valsegern 2006.

Socialdemokraterna må inte ha varit större än de borgerliga, men de har haft makten och varit utomordentligt skickliga på att utnyttja den för att befästa sin ställning. Den system- och partibevarande forskningen i Sverige står stark. Hur mycket mer har det inte forskats om LO, som är en del av arbetarrörelsen, än akademikernas fackförbund, Saco, vars medlemmar till övervägande del röstar borgerligt? Hur mycket mer har det inte skrivits om socialstatens ambitioner och utformning än om vad medborgarna frivilligt gör för varandra i det civila samhället? Det har börjat sippra fram en rännil av alternativa berättelser om världen, men sprickorna i Den Goda Sociala Ingenjörskonstens hegemoni är fortfarande så smala att det endast med nöd och näppe går att lirka igenom en trebetygsuppsats.

Verklighetens borgerlighet har varit stark och betydelsefull genom hela 1900-talet. De som i dag för traditionen vidare kan lugnt räta på ryggen.

I politiken har de borgerliga flera gånger sagt nej till beslut om att bygga ut den offentliga sektorn, även med sådana program som i dag är allmänt gillade. Men om den borgerliga hållningen hade fått större genomslag hade vi i dag haft en långt bättre balans mellan kommersiellt, ideellt och offentligt. Staten hade fått vara mer stat, marknaden mera marknad. Den långa kampen för äganderätt och företagsamhet – mot socialisering, monopolism och politisering av sjukvård och pensioner – är en borgerlig kämpainsats att vara stolt över.

Nu har Sverige borgerlig regering. Men vänsterns grepp om statsapparat, forskningsmedel och verklighetsbild förändras inte i ett slag för det. Desto viktigare att fria aktörer bidrar med kunskap och moraliskt stöd. För borgerlighetens olika aktörer måste få höra sanningen: att man har byggt och bygger landet.

P J Anders Linder er politisk sjefredaktør i Svenska Dagbladet og medlem av Civitas fagråd. Han har tidligere bl.a. vært administrerende direktør i den svenske tankesmien Timbro.

Artikkelen er hentet fra Minervas festskrift til Kristin Clemet. En kortere versjon ble trykket som kronikk i Svenska Dagbladet 5. feb 2006)

Publisert: 3. mai 2007