Borgerligheten byggde landet

Publisert: 15. september 2006

SVENSK VALG: Vänstern tar åt sig äran för välfärden. Men hur skulle

det ha gått med alla välfärdsstatens program om det

inte hade funnits stryktåliga företagare, som skapat

utveckling, jobb och resurser, betalat skatt – och

röstat borgerligt, spør politisk redaktør i Svenska Dagbladet og medlem av Civitas fagråd, PJ Anders Linder.

Borgerlighetens diskreta skam. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Carl-Johan Westholm myntade begreppet, men fenomenet det beskriver lever kvar. Inte lika tydligt som under det svåra ”långa 70-talet” som Claes Arvidssonbeskrivit i Ett annat land (1999). Men det finns fortfarande långt mer av ängslan och suddig självbild hos dem som har borgerliga värderingar än hos dem som står till vänster.

Inom vänstern är det en självklarhet att man står för det goda. Det självförtroendetmöter man sällan hos de borgerliga. Förnuftig, verklighetsförankrad,praktisk – all right. Men när det gäller rättvisan känner sig många mindre säkra. Har borgerligheten ändå inte befunnit sig på fel sida av historien? Har inte socialdemokratin stått för det progressiva och framtidsinriktade, medan de borgerliga försökt slå vakt om ställning och privilegier? Är inte de eviga valnederlagen ett bevis för att man har haft folket emot sig?

Vi har rätt nu, men vi hade fel då. Det är en typisk borgerlig attityd. Men den är inte motiverad.

Ändå gör den att borgerligheten fortfarande, 2006, uppträder i det offentliga samtalet, och går till val, med en övertygelse som är mindre självklar och oblandad än socialdemokraternas. Det märks i värderingsdebatten och framför allt i historiesynen. Det finns ingen riktig stolthet hos borgerliga debattörer och politiker över vad den egna sidan har uträttat och alldeles för lite trygghet i känslan av vad borgerligheten och dess väljare har betytt för skapandet av det moderna Sverige.

Bilden är stark av 1900-talet som socialdemokratins århundrade. Men är den riktig?

Man kan knappast förneka att socialdemokraterna har dominerat i politiken. Partiet har bildat regering och innehaft statsministerposten 1932–1976, 1982–1991 och 1994–2006 utöver ett antal kortare perioder på 1920-talet. (Sommaren 1936 tog man några månaders paus.) Under de 74 åren sedan 1932 har det varit s-ledd regering i 65. Och även den opinionsbildande kraften har varit stor: de borgerliga har ofta spelat på socialdemokraternas planhalva. Borgerligheten gick bra bland väljarna på 1970-talet, och fick äntligen chans att bilda regering, men politiken fortsatte att dra åt vänster.

Men för den skull kan man inte dra slutsatsen att svenskarna har velat ha socialdemokrati och inget annat – och än mindre att socialdemokrater och arbetarrörelsen ensamma byggt landet.

Det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt ägde rum 1921. Svenska folket tackade för förtroendet genom att ge de borgerliga en stadig majoritet i andra kammaren. Första gången såväl män som kvinnor fick säga sin mening fick de borgerliga 56 procent av rösterna, socialdemokraterna 39,4 procent.

Så fortsatte det genom 1920-talet och det tidiga 1930-talet. Borgerligheten hade ett tydligt försprång, och socialdemokraterna höll sig kring 40 procent. Först 1936blev s-rösterna fler än de borgerliga, efter att borgerligheten visat sig stå handfallen och idélös inför den stora krisen i ekonomin och på arbetsmarknaden.

Under krigsåren symboliserade socialdemokraterna den nationella samlingen och vann ökat stöd, men det förändrades redan till 1948. Borgerligheten vann den viktiga principdebatten om planhushållningen och blev större än s, men Tage Erlander kunde ändå sitta kvar. Och så höll det på genom 1950-talet. Den samlade borgerligheten fick upprepade gånger starkare väljarstöd än s, men s-regeringarna satt kvar tack vare samarbete med centerpartiet och eftersläpande majoriteter i första kammaren. Sedan gick det dåligt för de borgerliga under 1960-talets rekordår, medan borgerligheten blev större än s i val efter val 1970–1982. Alltsammans illustreras i diagrammet här bredvid. I 17 av de 25 riksdagsvalen under perioden 1921–2002 har de borgerliga fått fler röster än s.

Poängen? Att schablonbilden är fel och att det inte stämmer att svenska folkets naturliga åsikt och lojalitet skulle vara klart socialdemokratiska. Bara vid två tillfällen – 1940 och 1968 – har partiet fått stöd av mer än hälften av väljarna. Utan kommunisterna, och utan de borgerligas valhänthet och inbördes trätor, hade den parlamentariska dominansen inte alls blivit lika massiv.

Förvisso var inte 1930-talets, eller 1950-talets, konservativa, liberaler och centerpartister lika samstämda och allierade som dagens borgerliga partier. Ibland hade ett av partierna mer gemensamt med s än med de andra borgerliga. Men faktum kvarstår. Partierna som utgår från individen och gillar äganderätt, ekonomisk frihet och valfrihet har för det mesta haft större folkligt stöd än kollektivismens socialdemokrati.

Under 1900-talet har svenskarna i högre grad varit borgerliga än socialdemokratiska. Hur ofta har man läst det i historieböckerna?

Minns ni debatten häromåret om ”osynliggörande” som en av de manliga härskartekniker som feminismen identifierat? Om det finns något flagrant exempel på osynliggörande så är det hur borgerligheten har skrivits ut ur 1900-talets historia. Och då gäller det inte bara politiken utan också i vidare social och kulturell mening.

Den dominerande historieskrivningen handlar om att vägen från mörker till ljus har gått via välfärdsstatens uppbyggnad och fackets förstärkta positioner. Men var berättas om det näringsliv som har gjort finansieringen av välfärden möjlig, och var finner man berättelserna om den stora borgerliga valmanskårens alla individuella bidrag till välfärd och samhällsliv? Böndernas, fabrikörernas, tjänstemännens, doktorernas, ingenjörernas,arbetarliberalernas, pastorernas, lektorernas och ämbetsmännens bidrag? Kandet finnas någon svensk samhällskraft som har beskrivits på ett snålare sätt?

Svensk borgerlighet har inte kännetecknats av parasitära figurer med guldsked i mun. Svenska borgare har jobbat som tusan.

Vänstern tar åt sig äran för välfärden. Men hur skulle det ha gått med alla välfärdsstatens program om det inte hade funnits stryktåliga företagare, som skapat utveckling, jobb och resurser, betalat skatt – och röstat borgerligt? I skolböckernanegligeras de, på universiteten likaså. I rapporten Den felande länken(2002), skriver Anders Johnson om bilden av entreprenörerna i gymnasiets läroböcker. De erbjuder sorglig läsning.

Om jag har missat en omfattande vetenskaplig litteratur om borgerlighetens bidrag till samhällsbygget, så tar jag tacksamt emot information om den. Men jag vågar påstå att det är hur typiskt som helst att Arbetarrörelsens arkiv har mångfalt större resurser än Centrum för Näringslivshistoria. Socialdemokraterna må inte ha varit större än de borgerliga, men de har haft makten och varit urskickliga på att utnyttja den för att befästa sin ställning. Den system- och partibevarande forskningen står stark. Hur mycket mer har det inte forskats om LO än Saco? Hur mycket mer om socialstaten än om civilsamhället?

Motbilderna är svaga.

Men verklighetens borgerlighet har varit stark och betydelsefull genom hela 1900-talet. De som i dag för traditionen vidare kan lugnt räta på ryggen. I politiken har de borgerliga flera gånger sagt nej till beslut om att bygga ut den offentliga sektorn, även med sådant som i dag är allmänt gillat. Men om den borgerliga hållningen hade fått större genomslag hade vi i dag haft en mycket bättre balans mellan privat och offentligt. Kampen för äganderätt och företagsamhet – och mot socialisering, monopolism och politisering av sjukvård och pensioner – är en insats att vara stolt över.

Så länge s-greppet om staten och forskningsmedlen består lär vi dock inte höra så värst mycket om den saken. Desto viktigare att fria aktörer bidrar med kunskap i stället. För borgerligheten måste någon gång få höra sanningen: att den har byggt och bygger landet.